Essensen i mitt liv skulle såklart kunna tolkas på olika sätt. Ser ut som att vi har tänkt hyfsat lika den här gången dock. Funderade på lite olika uppslag och blev lite sugen på att gå runt på Stockholms gator och ta porträtt av människor och fråga dem om essensen i deras liv. Lite inspirerat av Humans of New York som jag tycker är en fantastisk blogg (går att följa via Instagram och Tumblr). Idén är i korthet att fota människor på New Yorks gator och be dem dela med sig av tankar om deras liv. Porträtten är oftast fina, men det är såklart inte enbart bilden som i detta fall gör berättelserna. Tyvärr hade jag inte riktigt modet och tiden den här gången att förverkliga min idé. Istället blev det ett försök till att ta ett klyschigt familjeporträtt såsom man är van att se dem i gamla album från den analoga tiden. Det finns särskilt ett par foton som jag tänker på. Ett är ett lätt överexponerat, eller möjligtvis blekt av tidens tand, svartvitt familjefoto från 50-talet med farmor och farfar, pappa och hans bror, pappas morfar och morbror som är taget utanför huset där pappas familj bodde. Huset hette Mellersta befälsbyggnaden och kallades kort och gott för Mellersta. Det var en tjänstbostad som farfar hade i egenskap av underofficer, tror att han möjligen var fanjunkare på S2 eller Lv1 på den tiden, men jag kan ha fel. En kuriositet är att jag ärvde farfars värjor som det står Lv1 i. De är utmärkta värjor fortfarande, men stålet var på den tiden betydligt hårdare i värjorna så mina fäktningsvänner får dessvärre mer blåmärken än nödvändigt. Det andra fotot, som jag tror är taget vid samma tillfälle, föreställer pappa och hans bror i deras morbrors, som var stridspilot och idol, Volkswagenbubbla som jag har för mig hette Johanna. Bilismen och flyget som då var ett tidens tecken och tecken på en nations framgång. Så vilka foton kommer vi minnas? Är det kanske en dassig mobilbild från midsommarfirandet som kommer bli vår motsvarighet till en urblekt kopia på familjen vid huset från 50-talet eller den skakiga Super 8:an från -72?
Hannes: Familjefoto
Cattis: Essensen i mitt liv. Sju röda rosor från honom.
Sebbe: Under ett år har kärnan i mitt liv omformats och består nu till största delen av denna fantastiska varelse.
Madeleine: Hon pillar plötsligt på sin navel och jag inser där och då att det var så vi satt ihop.
Monia: Kärlek,vänskap, närhet
Therése: Syskonbarn
Hej allihop! Här kommer mina reflektioner kring veckans bilder.
SvaraRaderaHannes: Jag gillar de varma färgerna, känns redan som fotot är i det skick som Tove som 50-åring skulle kunna hitta det på väggen i "stora salen" eller i familjens skattkista på vinden. Trevligt med lite bladverk i förgrunden och skuggspel på marken. Har du självutlösaren i höger hand? ;) Min enda fundering är att fönstren i bakgrunden inte är helt i våg, men kanske är bra att det inte är alltför perfekt då det ska vara ett familjeporträtt. Snyggt dold kamera, ser ingen reflektion i glaset. Gillar att ni alla tittar i olika riktningar.
Cattis: Spännande bild. Bildtexten avslöjar motivet som annars skulle ta några sekunder innan man ser vad det föreställer. Är bilden en reflektion i något eller har du endast använt rörelseoskärpa/blixt? Även trevlig bakgrund med ränderna. Med färgerna känns det dock nästan som blommorna håller på att vissna. Det fungerar ändå, blir på något vis skört.. precis som att allt man håller kärt kan tas ifrån en på ett ögonblick.
Madde: Häftig bild, som en krater i kroppen. Fint softad, jag gillar det korta skärpedjupet. Naveln får nästan formen av ett öga. Färgerna också fina, trevligt att du inte valde svart-vitt. Fin reflektion i bildtexten, berör och får mig att tänka tillbaka, jättebra!
Monia: Spännande bild. Vid en första titt så ser jag två personer som sträcker var sin arm mot varandra. Bilden troligtvis tagen i solupp- eller nedgång med tanke på de långa skuggorna. Vid en andra blick ser det ut som två män, då bådas armar ser relativt muskulösa ut och bådas hår ser kort ut (inga fördomar...) - eller är det bara på grund av den det gropiga underlaget som skuggorna faller på? Jag tittar i bakgrunden, ser ut som en sandstrand med vatten längst bort, ngn form av bock/träanordning, en fingerspets längst upp i bilden? Väcker frågor vilket gör bilden intressant.
Therese: 30 små söta tår med minstingen i mitten, härligt! Duktiga barn som går med på att ställa upp sig för foto, eller så var fotografen snabb vid rätt tillfälle. Jättefin bild, gillar att du valde svart-vitt.
Hej Sebbe!
RaderaTack för din fina kommentar! Min tanke var som sagt att ta ett klyschigt lite halvskräpigt porträtt, vilket är en av anledningarna till att jag inte dolde självutlösaren samt inte brydde mig om att räta upp kameran ordentligt. Egentligen brukar jag inte redigera sönder bilder annat än på Instagram i den mån jag använder mobilkameran. På något sätt tänker jag att just den där klatschigheten kanske är det som ibland ger den familjära stämningen till den här typen av bild, hjärtligt, men inte så bra tekniskt...
//Hannes
Tack Sebbe! Jag ska tillägga att det är en svartvit bild men med en vald ton. Efter att du skrev sådär experimenterade jag utifrån färg i stället och drog ned mättnaden och resultatet blev kanske ännu bättre....
RaderaInlägg av Monia L
SvaraRaderaHannes: fint familjefoto. Den mjuka gulaljusa tonen i bilden får fotot att kännas tidlös, den kan ha varit tagen igår lika gärna som för 30 år sedan. Jag får av bilden en känsla av varm sommarafton. Bilden utstrålar glädje, värme och kärlek.
Cattis: häftig bild! Smått nyfiken hur du behandlat bilden, eller om den är tagen så? Motivet i bilden är förförande samtidigt som färgerna ger en otydlig känsla av fara, att det finns något skrämmande där som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Samtidigt som det är 7 röda rosor, jag älskar dig. Komplex bild. Samtidigt ropar något i mitt bakhuvud, phantom of the opera.
Sebbe: fin bild. Svart/vita färgen är precis lagom mjuka och inte för mörka för att dölja den personlighet som redan vid tidigt ålder har börjat utstråla. Du tog inte med hela huvudet, vilket gör att ögonen får stå i centrum, modigt och lyckat. Jag gillar skarpt hur du lyckats fånga ögonen på ett så levande sätt. Framförallt har du fångat upp ett ögonblick av glädje. Jag blir glad bara av att se bilden. Ett foto som berör även en okänd.
Madeleine: fin skärpa, fint ljus, mjuk. Jag tror få kan lyckas, som du kan, fotografera en navel och få bilden att bli vacker.
Therese: mysig bild, det svart/vita får gräset att se ut som mjuk, tjockt hår, kanske på en matta eller på en skalp.
Först och främst - roligt att så många har fotat den här veckan! Ska bli spännande att se vad som kommer in nästa vecka. De står väl, får man förmoda, i viss kontrast mot dessa bilder.
SvaraRaderaCattis:
Tolkar det som att det är kärleken som är själva essensen. Blir samtidigt lite fundersam. Rosorna ger ett bräckligt intryck och de är framställda i dyster färgskala. Det verkar vara en hårt prövad kärlek som porträtteras i bilden. (Tänker lite på biskop Edvard i Fanny och Alexander. På sätt och vis är det ironiskt att rosor representerar kärlek, de vissnar ju så fort…) Detta känns på något sätt väldigt mycket stilleben i ordets bokstavliga betydelse (stilla liv) eller kanske ännu hellre nature morte. Fint och sorgset.
Sebbe:
Jättefint porträtt! Tycker om placeringen av ljusglimtarna i ögonen som det fina sidoljuset ger. Bilder är även fint frilagt och tight komponerad, vilket jag tycker bidrar till den intima stämningen i bilden. Du får dock lära varelsen att inte peka finger åt kameran…
Madeleine:
Enkelt och rent med starkt symbolvärde. Fin svartvit ton och komposition. Oskärpan gör att bilden känns mjuk och harmonisk. Hur skulle bilden ha uppfattats om den hade legat ned istället, varför valde du en stående komposition?
Monia:
Mina tankar leds till någon typ av grekiska gudabilder eller än hellre en bombastisk, sovjetisk staty föreställande internationalen. Kan inte låta bli att tänka på ‘kamrater förena eder’. Antar att det beror på att det ser ut att vara två muskulösa män som sträcker sig mot varandra. Det tänker jag symbolisera vänskap och broderskap. (Har för mig att det är någon NGO som har en logga med liknande symbolik, men då är det två barnhänder.) Jag kanske skulle ha beskurit bilden en aning för att få bort det som syns i överkanten alternativt ha med mer av det. Tycker om det varma ljuset och de mjuka skuggorna, det förmedlar lugn och styrka.
Therése:
Motivet (barnafötterna) och det svartvita känns som en tidslös symbol för värme och omtanke. Tycker om att det är ganska höga konstraster i bilden, men skulle möjligen ha valt en lite annorlunda vinkel för att få bort skuggorna vid det vänstra och mellersta fotparet. En i övrigt fin komposition.
Tack Hannes för din kommentar! Det var delvis en slump att det blev en stående bild men när jag reflekterade kring det var det självklart varför jag velat göra på det viset - jag vill att blicken skall vandra uppifrån och ned, från magen till naveln och inte läsas av från höger till vänster eller tvärtom...
RaderaHannes: Jag gillade bildidén men jag är kritisk till resultatet - jag tycker inte att du lyckades ta ett tillräckligt dåligt foto för att ironin skulle framträda och jag tycker redigeringen är aningen plump. Var är de matchande kläderna och den sommaridylliska bakgrunden…
SvaraRaderaCattis: Som en målning och jag gillar när fotografi får de dragen. Färgskalan är enhetlig och snygg, kompositionen grafisk med den randiga bakgrunden. Bildens känns dyster med den färgskalan vilket förstärks av att rosorna är på väg att vissna. Därmed instämmer jag med tidigare tankar om bildens tvetydiga budskap - en stark kärlek men som lätt kan förgås...det är skört men det är också det som gör det så starkt. Bildtexten avslöjar sju rosor, men var är de i bilden? Hade gillat bilden utan bildtext, det hade väckt mer känslor hos betraktaren, bilden skulle vara mindre färdig.
Sebbe: Jag har ju också tagit porträtt av din son, men få som känns så ärliga och öppna som denna. Leendet som både mun och ögon uttrycker möter betraktaren och smittar av sig och det märks att han inte är skeptisk eller misstänksam mot den han möter (som han med full rätt kan vara mot min lins) utan tittar på någon som han känner väl. Samtidigt som det är en mycket vacker bild finns det busiga och det kladdiga som möter en varje dag med småbarn som gör att det blir en härlig vardagsbild och inte en uppställd bild - det känns också mer ärligt!
Monia: Jag tittade snabbt på bilden och tyckte att det verkade vara en enkel, vanlig skuggor-på-stranden bild tills jag läste Sebbes kommentarer och insåg att här finns mer att hämta. Jag tog upp den på stort och kan inte låta bli att gilla det lite slarviga utsnittet som tar med lite vatten, lite solstol, ett finger? och det gör att jag måste börja placera bilden i ett större sammanhang, jag vill veta vad som finns mer utanför bildytan… Jag börjar titta på skuggorna och vill veta vilka människor som äger skuggorna och slås av hur händerna nästan kämpar för att nå varandra! Att bilden känns så rå gör den så mycket mer spännande än om det var en vanlig skuggor-på-stranden bild med perfekt ljus och vackert utsnitt.
Thérese: En härlig sommarbild med skarpt ljus som skapar största möjliga kontraster, särskilt i svartvitt. Jag tittar på fötterna och försöker tänka vilka personligheter som gömmer sig i fötterna. Det första jag slås av är mittenfötterna som är mindre och till skillnad från de andra står lite isär. Jag tänker mig ett busigt barn som oförställt ställer sig för att vara med på bild i kontrast till de andra paren som verkar ha tagit de första stegen in i en mer kravfylld värld, där de förväntas agera på ett visst sätt - de ställer upp på bild och då ställer de sig med fötterna ihop, det som egentligen känns minst naturligt, men som vi lär oss att göra. Oavsett känns fötterna oförstörda och man förstår att de fortfarande har lång väg att vandra framöver...
//Madeleine